Nästan på halvårsdagen efter min mors bortgång så fick jag diagnosen "pigment-glaukom(grön starr)". Jag hade börjat få märkliga "halo-ringar" runt ljuskällor 1-2 veckor innan. Det hände bara då och då så tänkte inte direkt på att det vore idé att söka läkare. Fick sen veta att det ska man göra snarast då det kan tyda på för högt tryck i ögonen. Istället var det för irriterade,"grusiga", suddiga ögon jag sökte. Så det blev lite chockartat när det visade sig att jag hade alldeles för högt tryck i höger öga! Det var över 50, bör vara 10-20!
Fick akutremiss till "stora sjukhuset" där man konstaterade pigment-glaukom på höger öga. På vänster är det än så länge bara "PDS", dvs Pigment Dispersion Syndrome, ett fenomen där linsen och/eller pupillen gnider mot iris så pigment lossnar. Dessa far sen iväg och täpper igen "avloppet" från ögat så trycket stiger. Detta kan pågå länge och dolt så ögats synnerv kan hinna bli skadad innan det uppmärksammas. För min del tror de att en liten del av synfältet är skadat uppe till vänster på höger öga. Det är inte så mycket skadat att jag märker det, utan det kräver bara lite mer belysning. Det överlappar dessutom från andra ögat så det märks inte alls egentligen.
Problemet ligger istället i att få trycket att bli normalt så inte skadan förvärras, med blindhet som otrevligt slutmål, om än ovanligt. Jag har fått ett gäng droppar som ska sänka trycket, liksom en laserbehandling. Dropparna ensamt fick inte ned trycket tillräckligt och laserbehandlingen vet jag inte ännu vad den har för effekt.
Vad jag däremot vet är att dropparna redan ger mig påtagliga biverkningar. Den värsta är påtagligt ökad närsynthet som ger huvudvärk mm. Känner även av muskelsvaghet, muntorrhet, oro och irriterade ögon... Att ha det på detta viset livslångt känns ogörligt! Så hoppas verkligen laserbehandlingen hade effekt. Skulle den inte ha det så tänker jag undersöka möjligheten att bli opererad. Det lär finnas bra och säkra metoder för det numera.
Kommer även att öka på/börja med nya kosttillskott, bl.a bipollen som jag hört av en annan glaukom-patient ha haft god effekt, liksom A-vitamin, zink, magnesium, blåbär och astaxantin. Han som håller sin glaukom på mattan med bl.a bipollen berättade att ha "droppade" ögonen i sex år utan att få ned trycket till normala 20. Han fick däremot biverkningar han med, så han övergick till bipollen, selen, mm istället, trots läkarens protester. Det var snart sex år sedan det med och under hela den tiden har trycket varit mellan 19 och 21! Hans syn är också i allmänhet bättre än tidigare, trots att han är närmare 70 år! Intressanta saker väl värda att testa de med!
P.S! Glömde nämna att den otrevliga traditionen att något "måste" krångla inför bokad solresa alltså återigen har uppfyllts!! Vi har sen en tid tillbaka bokat en resa till Teneriffa och vad händer - jo, ännu än gång krånglar någons hälsa!!! Det börjar vara "spooky"...
onsdag 28 december 2011
måndag 22 augusti 2011
Förfluten tid
Nu har det gått strax två månader sen min mor avled. Under den tiden har jag och familjen haft "semester". Dvs vi har inte förvärvsarbetat, men väl haft begravning av henne, tömt/sålt hennes lägenhet och annars fortsatt med att avsluta hennes "jordiska" engagemang. Mellan detta har vi försökt ha mer "normal" semester så att vi orkar med ett nytt arbetsår och vinter. Det har dock varit lite si och så med "känslan", vilket väl iofs är helt normalt.
Jag fann att återgång till arbetet innebar fler tillfällen till saknad igen. Detta då jag jobbar bara en liten bit från där hon bodde och besökte henne dagligen under arbetsveckorna. Jag känner också fortsatt en känsla av frustration över att som tidigare nämnt på ett vis varit för "aktivt" delaktig i hennes bortgång. Hade hon inte mot bättre vetande kommit med på resan när det var så hett så kanske sakerna hade varit annorlunda nu. Det är iofs lite av egoism över det eftersom det känns som ett slags misslyckande som "tar på äran" så att säga.
Likaledes är dödens totala obetvinglighet en källa till frustration då det inte längre finns någon möjligheter kvar att testa andra sätt. I andra fall kan man göra nått bättre eller iaf på annat sätt nästa gång om det visade sig sämre som man först testade att göra det på. I detta fall är den dörren "fet-stängd"...
Men detta har säkert sin funktion då Gud lät det ske som det skedde. Dock svårt för en begränsad människa att alltid kunna se varför nått sker på ett visst sätt.
Jag fann att återgång till arbetet innebar fler tillfällen till saknad igen. Detta då jag jobbar bara en liten bit från där hon bodde och besökte henne dagligen under arbetsveckorna. Jag känner också fortsatt en känsla av frustration över att som tidigare nämnt på ett vis varit för "aktivt" delaktig i hennes bortgång. Hade hon inte mot bättre vetande kommit med på resan när det var så hett så kanske sakerna hade varit annorlunda nu. Det är iofs lite av egoism över det eftersom det känns som ett slags misslyckande som "tar på äran" så att säga.
Likaledes är dödens totala obetvinglighet en källa till frustration då det inte längre finns någon möjligheter kvar att testa andra sätt. I andra fall kan man göra nått bättre eller iaf på annat sätt nästa gång om det visade sig sämre som man först testade att göra det på. I detta fall är den dörren "fet-stängd"...
Men detta har säkert sin funktion då Gud lät det ske som det skedde. Dock svårt för en begränsad människa att alltid kunna se varför nått sker på ett visst sätt.
tisdag 28 juni 2011
Avslut Känsloförvirring
Det senaste inlägget kan ge den oförmodade läsaren det intrycket att saker och ting har fortsatt att vara ungefär som tidigare. Så är dock inte fallet, för på Midsommarafton 24/6 fick min mor lämna detta jordelivet. Hennes kropp kom då till vägs ände vad gällde både hjärta och njurar.
Hon hade ju en skral hälsa under lång tid. Efter hjärtinfarkten i februari så blev den ännu sämre. Hon blev andfått av att gå korta bitar. Hon orkade inte använda armarna till att lyfta en full blomvattenkanna.
Så långt är det för mig lättare att acceptera. Det som hände sen innan hennes dödsfall orsakar däremot en kavalkad av känslor i mitt inre, irritation och ilska, varvat med uppgivenhet och dåligt samvete. Detta då jag och familjen tog med henne på en resa till hennes barndomshem när det var värmebölja. Hon trodde att hon klarade värme rätt bra om hon slapp röra sig. Vi hoppades att det var så då hon mycket gärna ville komma med.
Så var dock inte fallet. Hon blev akut sjuk efter halva vägen så vi fick besöka akuten i Brahestad. Det konstaterades inget akutare fel egentligen och resans andra hälft fortlöpte "väl" senare. Läkaren ville dock att vi skulle uppsöka sjukvården i Jakobstad dagen efter för att kolla att ett hjärtprov inte hade ändrats. Det hade det inte så det verkade inte finnas någon direkt fara för liv och lem.
På hemvägen var det svalt och skönt. Trots det blev hon lika dålig just när vi precis kommit hem. Det gick sen över igen. Så det var inte värmen bara, utan antagligen även "ansträngningen" att sitta i husbilen i c:a 5 timmar.
Dagarna efter började hon samla vätska i benen på ett sätt som inte skett tidigare. Hon hade skrapat hål i vardera benet och nu kom det massor med vätska ur främst det ena. Sjuksköterskan på VC lindade stödstrumpor och lade som såren. De gick nån dag så började de tyvärr infekteras. Då tog hon saken i egna händer och tillkallade transport till akuten kl 4.30 måndagen 20/6. Jag fick inget veta förrän närmare kl 7 när de ringde från akuten och meddelade att hon var där. Det förvånade mig storligen då jag alltid varit den som hjälpt henne till akuten!
De påbörjade behandling med antibiotika och såren började bli bättre. Tyvärr mådde hon inte alls bra, i alla fall periodvist. Jag besökte henne två ggr per dygn. En eftermiddag när jag kom dit så satt hon och spydde och mådde pest igen. Maten hon hade ätit kom upp osmält. Då hade hon ändå haft god aptit vid frukost och lunch. De trodde då att hon var uttorkad så hon fick en del dropp under natten. I detta skede bad jag ännu Gud om att hon skulle få leva ännu en tid.
Någonstans där så fick njurarna nog av livet bokstavligen. De slutade helt sonika att fungera. De gav inget hopp om livet om inte nått mirakel skulle ske. Nu kändes det som att det var läge att sluta ensidigt be för hennes liv, utan mer att det skulle gå på ett så smärtfritt sätt som möjligt, vare sig det var döden som befriade eller om njurarna skulle orka igång. De försökte dock få igång dem igen, men utan att lyckas. Hennes blodtryck hade då sjunkit till 60/30 och de trodde att hon hade gått in i koma och ringde efter oss sägande att det nog inte är länge kvar nu.
Men några timmar efteråt när vi var där så vaknade hon upp igen. Först var hon förvirrad och "svamlig", hon gick på morfin pga starta smärtor och hade haft väldigt lågt blodtryck. Sen blev hon helt klar i huvudet och började på sedvanlig sätt skämta som hon brukar.
Senare på kvällen somnade hon, men vaknade tyvärr till sen med svåra plågor i magtrakten. Då var hon heller inte längre klar i huvudet, vilket nog var barmhärtigt för henne trots allt. Efter några doser morfin så somnade hon igen. På morgonen när hon vaknade var hon ännu mer förvirrad. Efter en stund somnade hon och vi åkte hem en stund efter en mycket ansträngande vaknatt. Några timmar senare återkom jag, resten av familjen skulle komma lite senare. Hon sov fortfarande till synes lugnt.
Sköterskan kom in och skulle kolla syresättning i blodet och då plötsligt spänns hennes kropp snabbt till för att sen slappna av och sen var hon borta... Det gick på ett ögonblick när det väl var dags. Resten av familjen var bara 15-20 minuter bort, men hann inte dit till själva dödsögonblicket. Jag känner att det var nog så Gud menade att det skulle bli.
Även om man som jag (och hon) är kristna och som sådana tror på ett evigt liv i himlen efter detta liv på jorden så är det tungt att förlora nära och kära. Under hela förloppet bad jag intensivt att Gud skulle minska hennes lidande.
Så, att hennes livs ände var inte alltför långt bort var vi alla medvetna om. Men att det skulle bli så att den husbil jag/vi mödosamt har importerat och slitit för så att hon skulle lättare kunna komma med på resor under sommaren istället var delaktig i hennes död känns väldigt ironiskt! Dessutom är jag en person som inte gillar när saker går tvärtemot vad jag har försökt få dem till, så det "misslyckande" som detta innebar känns emellanåt ohanterbart.
Jag vet såklart att som kristen så ser man våra dagar som räknade på förhand, dvs detta var hennes slut, men det hjälps inte att det hade varit enklare för mitt samvete om det hade skett utan min inblandning så att säga.
Jag tog som väl var upp detta med henne medan tid fanns. Hon försäkrade mig att hon inte lastade någon av oss för detta, hon ville dit så mycket själv sa hon. Men hon sa också att nog ångrade hon att hon hade kommit med... Så faktum kvarstår, det finns grejer i detta som inte är lätta att bära på, förutom såklart själva saknade efter hennes person.
Hon var dock mån om att gå bort med ett rent samvete och enligt kristen tro har hon nu vunnit himlen och ett evigt sjukdomsfritt paradisiskt liv! Så kanske kan man också se det som att hon blev hjälpt på traven dit lite snabbare och slapp då undan mera lidande här på jorden...
Hon hade ju en skral hälsa under lång tid. Efter hjärtinfarkten i februari så blev den ännu sämre. Hon blev andfått av att gå korta bitar. Hon orkade inte använda armarna till att lyfta en full blomvattenkanna.
Så långt är det för mig lättare att acceptera. Det som hände sen innan hennes dödsfall orsakar däremot en kavalkad av känslor i mitt inre, irritation och ilska, varvat med uppgivenhet och dåligt samvete. Detta då jag och familjen tog med henne på en resa till hennes barndomshem när det var värmebölja. Hon trodde att hon klarade värme rätt bra om hon slapp röra sig. Vi hoppades att det var så då hon mycket gärna ville komma med.
Så var dock inte fallet. Hon blev akut sjuk efter halva vägen så vi fick besöka akuten i Brahestad. Det konstaterades inget akutare fel egentligen och resans andra hälft fortlöpte "väl" senare. Läkaren ville dock att vi skulle uppsöka sjukvården i Jakobstad dagen efter för att kolla att ett hjärtprov inte hade ändrats. Det hade det inte så det verkade inte finnas någon direkt fara för liv och lem.
På hemvägen var det svalt och skönt. Trots det blev hon lika dålig just när vi precis kommit hem. Det gick sen över igen. Så det var inte värmen bara, utan antagligen även "ansträngningen" att sitta i husbilen i c:a 5 timmar.
Dagarna efter började hon samla vätska i benen på ett sätt som inte skett tidigare. Hon hade skrapat hål i vardera benet och nu kom det massor med vätska ur främst det ena. Sjuksköterskan på VC lindade stödstrumpor och lade som såren. De gick nån dag så började de tyvärr infekteras. Då tog hon saken i egna händer och tillkallade transport till akuten kl 4.30 måndagen 20/6. Jag fick inget veta förrän närmare kl 7 när de ringde från akuten och meddelade att hon var där. Det förvånade mig storligen då jag alltid varit den som hjälpt henne till akuten!
De påbörjade behandling med antibiotika och såren började bli bättre. Tyvärr mådde hon inte alls bra, i alla fall periodvist. Jag besökte henne två ggr per dygn. En eftermiddag när jag kom dit så satt hon och spydde och mådde pest igen. Maten hon hade ätit kom upp osmält. Då hade hon ändå haft god aptit vid frukost och lunch. De trodde då att hon var uttorkad så hon fick en del dropp under natten. I detta skede bad jag ännu Gud om att hon skulle få leva ännu en tid.
Någonstans där så fick njurarna nog av livet bokstavligen. De slutade helt sonika att fungera. De gav inget hopp om livet om inte nått mirakel skulle ske. Nu kändes det som att det var läge att sluta ensidigt be för hennes liv, utan mer att det skulle gå på ett så smärtfritt sätt som möjligt, vare sig det var döden som befriade eller om njurarna skulle orka igång. De försökte dock få igång dem igen, men utan att lyckas. Hennes blodtryck hade då sjunkit till 60/30 och de trodde att hon hade gått in i koma och ringde efter oss sägande att det nog inte är länge kvar nu.
Men några timmar efteråt när vi var där så vaknade hon upp igen. Först var hon förvirrad och "svamlig", hon gick på morfin pga starta smärtor och hade haft väldigt lågt blodtryck. Sen blev hon helt klar i huvudet och började på sedvanlig sätt skämta som hon brukar.
Senare på kvällen somnade hon, men vaknade tyvärr till sen med svåra plågor i magtrakten. Då var hon heller inte längre klar i huvudet, vilket nog var barmhärtigt för henne trots allt. Efter några doser morfin så somnade hon igen. På morgonen när hon vaknade var hon ännu mer förvirrad. Efter en stund somnade hon och vi åkte hem en stund efter en mycket ansträngande vaknatt. Några timmar senare återkom jag, resten av familjen skulle komma lite senare. Hon sov fortfarande till synes lugnt.
Sköterskan kom in och skulle kolla syresättning i blodet och då plötsligt spänns hennes kropp snabbt till för att sen slappna av och sen var hon borta... Det gick på ett ögonblick när det väl var dags. Resten av familjen var bara 15-20 minuter bort, men hann inte dit till själva dödsögonblicket. Jag känner att det var nog så Gud menade att det skulle bli.
Även om man som jag (och hon) är kristna och som sådana tror på ett evigt liv i himlen efter detta liv på jorden så är det tungt att förlora nära och kära. Under hela förloppet bad jag intensivt att Gud skulle minska hennes lidande.
Så, att hennes livs ände var inte alltför långt bort var vi alla medvetna om. Men att det skulle bli så att den husbil jag/vi mödosamt har importerat och slitit för så att hon skulle lättare kunna komma med på resor under sommaren istället var delaktig i hennes död känns väldigt ironiskt! Dessutom är jag en person som inte gillar när saker går tvärtemot vad jag har försökt få dem till, så det "misslyckande" som detta innebar känns emellanåt ohanterbart.
Jag vet såklart att som kristen så ser man våra dagar som räknade på förhand, dvs detta var hennes slut, men det hjälps inte att det hade varit enklare för mitt samvete om det hade skett utan min inblandning så att säga.
Jag tog som väl var upp detta med henne medan tid fanns. Hon försäkrade mig att hon inte lastade någon av oss för detta, hon ville dit så mycket själv sa hon. Men hon sa också att nog ångrade hon att hon hade kommit med... Så faktum kvarstår, det finns grejer i detta som inte är lätta att bära på, förutom såklart själva saknade efter hennes person.
Hon var dock mån om att gå bort med ett rent samvete och enligt kristen tro har hon nu vunnit himlen och ett evigt sjukdomsfritt paradisiskt liv! Så kanske kan man också se det som att hon blev hjälpt på traven dit lite snabbare och slapp då undan mera lidande här på jorden...
fredag 17 juni 2011
Mycket länge sen uppdatering här...
Jag har som vanligt inte tid att skriva om vad som händer i mitt liv därför att jag hela tiden har för mycket att göra...
Vad gäller min mor och hennes hälsa så har den varit relativt stabil sen hennes hemkomst från sjukhuset i vintras. Tyvärr stabil på en låg nivå vad gäller hennes ork. Hon blir fortfarande andfådd och trött av väldigt lite. Senaste helgen hade vi henne med till hennes födelseort 40 mil bort. Det blev rätt så kaotiskt med besök på akuten efter halva vägen då hon fick liknande symptom som då hon hade hjärtinfarkten. Det visade sig inte vara något sådant, men antagligen ändå ett tecken på att hjärtat inte orkade med ansträngningen, i synnerhet som det var mycket varmt. På hemvägen var det svalt, men hon fick ändå något liknande, antagligen av samma skäl. Knepigt när "pumpen" blir trött.
Själv har jag fått behålla en helt OK hälsa, vilket jag tackar Gud innerligt för. Nr 1 är såklart andlig hälsa, men att ha kroppslig är också otroligt tacksamt.
Njuter också ordentligt av att det är sommar! Fast som vanligt går det för fort...!
Vad gäller min mor och hennes hälsa så har den varit relativt stabil sen hennes hemkomst från sjukhuset i vintras. Tyvärr stabil på en låg nivå vad gäller hennes ork. Hon blir fortfarande andfådd och trött av väldigt lite. Senaste helgen hade vi henne med till hennes födelseort 40 mil bort. Det blev rätt så kaotiskt med besök på akuten efter halva vägen då hon fick liknande symptom som då hon hade hjärtinfarkten. Det visade sig inte vara något sådant, men antagligen ändå ett tecken på att hjärtat inte orkade med ansträngningen, i synnerhet som det var mycket varmt. På hemvägen var det svalt, men hon fick ändå något liknande, antagligen av samma skäl. Knepigt när "pumpen" blir trött.
Själv har jag fått behålla en helt OK hälsa, vilket jag tackar Gud innerligt för. Nr 1 är såklart andlig hälsa, men att ha kroppslig är också otroligt tacksamt.
Njuter också ordentligt av att det är sommar! Fast som vanligt går det för fort...!
tisdag 1 mars 2011
Knöligt läge
Min gamla mor fick en ganska stor hjärtinfarkt för lite drygt en vecka sedan. Förloppet var "diffust", dvs började med liknade magsmärtor som hon haft mången gång, som dock ökade på efterhand. Hon började även spy, något som hon inte gjort tidigare.
På akuten så kollade de samtidigt magen med röntgen och hjärtat. De hittade inget i magen men väl EKG-avvikelser och kraftigt förhöjda "hjärtmarkörer" = hon hade haft en hjärtinfarkt. Dock i samma veva så blev hon plötsligt akutare sjuk, blåa läppar, blek i hyn och "andnöd". Det visade sig då att hon fått akut hjärtsvikt, vilket tydligen kan inträffa efter en infarkt.
Det blev en kamp på liv och död under några timmar. Läkaren sa att hon var svårt sjuk och att utgången var högst oviss. Gud ville dock låta henne leva ännu en tid så hon klarade av den akuta fasen.
Gångna veckan har hon legat inne på sjukhuset och återhämtar sig smått om smått. Dock är det fortledes väldigt knepigt med magsmärtor som är så intensiva att de liknar det hon hade under infarkten. Klart jobbigt att ha för henne och dessutom besvärligt att veta vad som är vad, dvs är det hennes sen länge dåliga mage som bråkar eller är det hjärtat igen...
En annan sak som börjar vara högst märklig är att jag och familjen tillsammans med släktingar har varit på södernresor den här tiden några år efter varann. Varje gång när avfärd har närmat sig så har någon av resenärerna eller deras anhöriga drabbats av sjukdom eller t.o.m som ifjol död då fadern till en av resenärerna dog innan avresan. Resten av året har varit "normal-lugnt". Ifjol tillkom dessutom vulkanutbrottet på Island med påföljande flygförbud, som råkade bli hävt 2 dagar innan vår avfärd. Sen hann vi knappt hem igen så blev det flygförbud igen! Och nu är vi där igen... Några veckor till avfärd och denna gången är det min mor som är sjuk. Förunderligt är det sannerligen!
Om någon läser detta så be/önska gärna att min mors hälsa återställs så gott det går.
På akuten så kollade de samtidigt magen med röntgen och hjärtat. De hittade inget i magen men väl EKG-avvikelser och kraftigt förhöjda "hjärtmarkörer" = hon hade haft en hjärtinfarkt. Dock i samma veva så blev hon plötsligt akutare sjuk, blåa läppar, blek i hyn och "andnöd". Det visade sig då att hon fått akut hjärtsvikt, vilket tydligen kan inträffa efter en infarkt.
Det blev en kamp på liv och död under några timmar. Läkaren sa att hon var svårt sjuk och att utgången var högst oviss. Gud ville dock låta henne leva ännu en tid så hon klarade av den akuta fasen.
Gångna veckan har hon legat inne på sjukhuset och återhämtar sig smått om smått. Dock är det fortledes väldigt knepigt med magsmärtor som är så intensiva att de liknar det hon hade under infarkten. Klart jobbigt att ha för henne och dessutom besvärligt att veta vad som är vad, dvs är det hennes sen länge dåliga mage som bråkar eller är det hjärtat igen...
En annan sak som börjar vara högst märklig är att jag och familjen tillsammans med släktingar har varit på södernresor den här tiden några år efter varann. Varje gång när avfärd har närmat sig så har någon av resenärerna eller deras anhöriga drabbats av sjukdom eller t.o.m som ifjol död då fadern till en av resenärerna dog innan avresan. Resten av året har varit "normal-lugnt". Ifjol tillkom dessutom vulkanutbrottet på Island med påföljande flygförbud, som råkade bli hävt 2 dagar innan vår avfärd. Sen hann vi knappt hem igen så blev det flygförbud igen! Och nu är vi där igen... Några veckor till avfärd och denna gången är det min mor som är sjuk. Förunderligt är det sannerligen!
Om någon läser detta så be/önska gärna att min mors hälsa återställs så gott det går.
onsdag 16 februari 2011
"Den rätta hopen"
Jag är påtagligt bekymrad! Min "hemförsamling" hade kallat en predikant hit till oss i Kalix för att hålla gudstjänst("bön") här. Det verkade initialt vara ok, men han skulle återkomma med slutgiltigt besked senare. När han då gjorde det så var det för att beklagande säga att han inte kan komma därför att andra predikanter i hans församling inte anser det vara "rätt"!! Både han och jag var av samma åsikt att det är ett väldigt märkligt beteende. De menar alltså på något sätt att vi är "fel" på ett sådant sätt att det inte är rätt för dem att skicka predikanter till oss! Hur kan de hitta något som helst stöd för något sådant i Bibeln? Vi är bekännande kristna vi med. Men om vi nu vore "av vägen", kanske utan att fatta det själva, vore det inte det då för dem ännu mer angeläget att skicka sina predikanter till oss så vi kommer till rätt tro och insikt? För det är väl ändå den sjuke som behöver läkaren mer än den friske så att säga?
Detta fenomen är dock inte alls obekant, har förekommit mången gång genom tiderna. Det gör det dock inte alls mer förståeligt. Jag får det till att man ägnar sig åt att "döma" andra människor och anser sig vara "auktoriserad" att bedöma vem som är kristen eller inte. Detta är rimligen bara något som Gud har rätt till.
Detta fenomen är dock inte alls obekant, har förekommit mången gång genom tiderna. Det gör det dock inte alls mer förståeligt. Jag får det till att man ägnar sig åt att "döma" andra människor och anser sig vara "auktoriserad" att bedöma vem som är kristen eller inte. Detta är rimligen bara något som Gud har rätt till.
Yttertemperaturen
I nått tidigare inlägg uttryckte jag den "o-kverulerande" åsikten att det varit skönt att det har varit kallt så länge att inte "Saltverket" har varit ute och förpestat vägarna. Nu har det varit bortåt -30 en tid så jag börjar nästan - men bara nästan - längta efter att se en saltbil, haha!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)