Framtidens kyrka ca 2030

I en blogg jag följer uppmanades vi läsare att skriva om hur vi tror att Svenska kyrkan ser ut år 2030. Det är som bloggaren skriver mycket svårt att gissa vad framtiden har i sitt sköte, men nått sånt här kanske, uppdelat i två antaganden:

1/
Att vi nu verkligen lever i det Bibeln kallar "den sista tiden".

2/
Att vi inte gör det.

Personligen tycker jag att det finns en hel del belägg för att vi lever i "den sista tiden". Om man antar att så är fallet så tror jag att inte bara Svenska kyrkan, utan alla kyrkor, går en mörk framtid till mötes. Med det menar jag att Bibelns förutsägelser om "den sista tiden" är allt annat än positiva, bl.a förutspås en utbredd trolöshet, något som rimligen slår mot kyrkan. Jag tänker mig alltså en tilltagande andlig förvirring/sömnighet och för den glesnande skara som ännu har en sann tro allt svårare att hitta ställen där ett sant/klart Guds ord predikas. Redan nu är det slående hur urvattnat budskapet i Svenska kyrkan ofta är, man kan t.ex få höra en predikan som refererar en fotbollsmatch utan att knappt nämna något religiöst eller ännu värre höra sådant som är emot Bibelns budskap, alternativt utelämnas viktiga saker som kan leda människor till bot/bättring och frälsning.

Om vi däremot bara är i en "kristlig svacka", dvs samhället har i all sin "upplysta modernitet" slängt Gud/Jesus/kristendomen över bord samtidigt med att man frigjorde sig från kyrkan som en "världslig" maktfaktor, så kan jag mycket väl tänka mig att ett "kristligt uppvaknade" kan komma när pendeln har svängt i bottenläget så att säga. Om så sker så tror jag att kyrkan kan gå mot en bättre framtid, kanske riktigt bra t.o.m. Det gäller då att kyrkan förmår hålla sig till Bibeln och dess budskap, för endast det är evigt, till skillnad mot människors varierande åsikter. Att tro att man kan locka folk genom att modifiera sitt budskap efter vad som är "inne" för stunden kan aldrig leda till nått hållbart och gott.

Under min levnad så har jag sett hur 70- och 80-talet innebar något jag brukar kalla "kristendomsallergi" av rätt svår art. Dvs om man bekände sig som kristen då så var många snabba till att aggressivt kritisera/ifrågasätta och döma ut det som totalt nonsens.

Nu under de senare decennierna tycker jag det har ändrats till att folk lättare accepterar att man är kristen. På ett sätt är det lättare, men å andra sidan visar det kanske på att folks relation till kristendomen numera är så "ljum" att man inte bryr sig alls.

Vi får helt enkelt se hur det blir och under tiden be att det blir så bra som det bara är möjligt!