Nästan på halvårsdagen efter min mors bortgång så fick jag diagnosen "pigment-glaukom(grön starr)". Jag hade börjat få märkliga "halo-ringar" runt ljuskällor 1-2 veckor innan. Det hände bara då och då så tänkte inte direkt på att det vore idé att söka läkare. Fick sen veta att det ska man göra snarast då det kan tyda på för högt tryck i ögonen. Istället var det för irriterade,"grusiga", suddiga ögon jag sökte. Så det blev lite chockartat när det visade sig att jag hade alldeles för högt tryck i höger öga! Det var över 50, bör vara 10-20!
Fick akutremiss till "stora sjukhuset" där man konstaterade pigment-glaukom på höger öga. På vänster är det än så länge bara "PDS", dvs Pigment Dispersion Syndrome, ett fenomen där linsen och/eller pupillen gnider mot iris så pigment lossnar. Dessa far sen iväg och täpper igen "avloppet" från ögat så trycket stiger. Detta kan pågå länge och dolt så ögats synnerv kan hinna bli skadad innan det uppmärksammas. För min del tror de att en liten del av synfältet är skadat uppe till vänster på höger öga. Det är inte så mycket skadat att jag märker det, utan det kräver bara lite mer belysning. Det överlappar dessutom från andra ögat så det märks inte alls egentligen.
Problemet ligger istället i att få trycket att bli normalt så inte skadan förvärras, med blindhet som otrevligt slutmål, om än ovanligt. Jag har fått ett gäng droppar som ska sänka trycket, liksom en laserbehandling. Dropparna ensamt fick inte ned trycket tillräckligt och laserbehandlingen vet jag inte ännu vad den har för effekt.
Vad jag däremot vet är att dropparna redan ger mig påtagliga biverkningar. Den värsta är påtagligt ökad närsynthet som ger huvudvärk mm. Känner även av muskelsvaghet, muntorrhet, oro och irriterade ögon... Att ha det på detta viset livslångt känns ogörligt! Så hoppas verkligen laserbehandlingen hade effekt. Skulle den inte ha det så tänker jag undersöka möjligheten att bli opererad. Det lär finnas bra och säkra metoder för det numera.
Kommer även att öka på/börja med nya kosttillskott, bl.a bipollen som jag hört av en annan glaukom-patient ha haft god effekt, liksom A-vitamin, zink, magnesium, blåbär och astaxantin. Han som håller sin glaukom på mattan med bl.a bipollen berättade att ha "droppade" ögonen i sex år utan att få ned trycket till normala 20. Han fick däremot biverkningar han med, så han övergick till bipollen, selen, mm istället, trots läkarens protester. Det var snart sex år sedan det med och under hela den tiden har trycket varit mellan 19 och 21! Hans syn är också i allmänhet bättre än tidigare, trots att han är närmare 70 år! Intressanta saker väl värda att testa de med!
P.S! Glömde nämna att den otrevliga traditionen att något "måste" krångla inför bokad solresa alltså återigen har uppfyllts!! Vi har sen en tid tillbaka bokat en resa till Teneriffa och vad händer - jo, ännu än gång krånglar någons hälsa!!! Det börjar vara "spooky"...
onsdag 28 december 2011
måndag 22 augusti 2011
Förfluten tid
Nu har det gått strax två månader sen min mor avled. Under den tiden har jag och familjen haft "semester". Dvs vi har inte förvärvsarbetat, men väl haft begravning av henne, tömt/sålt hennes lägenhet och annars fortsatt med att avsluta hennes "jordiska" engagemang. Mellan detta har vi försökt ha mer "normal" semester så att vi orkar med ett nytt arbetsår och vinter. Det har dock varit lite si och så med "känslan", vilket väl iofs är helt normalt.
Jag fann att återgång till arbetet innebar fler tillfällen till saknad igen. Detta då jag jobbar bara en liten bit från där hon bodde och besökte henne dagligen under arbetsveckorna. Jag känner också fortsatt en känsla av frustration över att som tidigare nämnt på ett vis varit för "aktivt" delaktig i hennes bortgång. Hade hon inte mot bättre vetande kommit med på resan när det var så hett så kanske sakerna hade varit annorlunda nu. Det är iofs lite av egoism över det eftersom det känns som ett slags misslyckande som "tar på äran" så att säga.
Likaledes är dödens totala obetvinglighet en källa till frustration då det inte längre finns någon möjligheter kvar att testa andra sätt. I andra fall kan man göra nått bättre eller iaf på annat sätt nästa gång om det visade sig sämre som man först testade att göra det på. I detta fall är den dörren "fet-stängd"...
Men detta har säkert sin funktion då Gud lät det ske som det skedde. Dock svårt för en begränsad människa att alltid kunna se varför nått sker på ett visst sätt.
Jag fann att återgång till arbetet innebar fler tillfällen till saknad igen. Detta då jag jobbar bara en liten bit från där hon bodde och besökte henne dagligen under arbetsveckorna. Jag känner också fortsatt en känsla av frustration över att som tidigare nämnt på ett vis varit för "aktivt" delaktig i hennes bortgång. Hade hon inte mot bättre vetande kommit med på resan när det var så hett så kanske sakerna hade varit annorlunda nu. Det är iofs lite av egoism över det eftersom det känns som ett slags misslyckande som "tar på äran" så att säga.
Likaledes är dödens totala obetvinglighet en källa till frustration då det inte längre finns någon möjligheter kvar att testa andra sätt. I andra fall kan man göra nått bättre eller iaf på annat sätt nästa gång om det visade sig sämre som man först testade att göra det på. I detta fall är den dörren "fet-stängd"...
Men detta har säkert sin funktion då Gud lät det ske som det skedde. Dock svårt för en begränsad människa att alltid kunna se varför nått sker på ett visst sätt.
tisdag 28 juni 2011
Avslut Känsloförvirring
Det senaste inlägget kan ge den oförmodade läsaren det intrycket att saker och ting har fortsatt att vara ungefär som tidigare. Så är dock inte fallet, för på Midsommarafton 24/6 fick min mor lämna detta jordelivet. Hennes kropp kom då till vägs ände vad gällde både hjärta och njurar.
Hon hade ju en skral hälsa under lång tid. Efter hjärtinfarkten i februari så blev den ännu sämre. Hon blev andfått av att gå korta bitar. Hon orkade inte använda armarna till att lyfta en full blomvattenkanna.
Så långt är det för mig lättare att acceptera. Det som hände sen innan hennes dödsfall orsakar däremot en kavalkad av känslor i mitt inre, irritation och ilska, varvat med uppgivenhet och dåligt samvete. Detta då jag och familjen tog med henne på en resa till hennes barndomshem när det var värmebölja. Hon trodde att hon klarade värme rätt bra om hon slapp röra sig. Vi hoppades att det var så då hon mycket gärna ville komma med.
Så var dock inte fallet. Hon blev akut sjuk efter halva vägen så vi fick besöka akuten i Brahestad. Det konstaterades inget akutare fel egentligen och resans andra hälft fortlöpte "väl" senare. Läkaren ville dock att vi skulle uppsöka sjukvården i Jakobstad dagen efter för att kolla att ett hjärtprov inte hade ändrats. Det hade det inte så det verkade inte finnas någon direkt fara för liv och lem.
På hemvägen var det svalt och skönt. Trots det blev hon lika dålig just när vi precis kommit hem. Det gick sen över igen. Så det var inte värmen bara, utan antagligen även "ansträngningen" att sitta i husbilen i c:a 5 timmar.
Dagarna efter började hon samla vätska i benen på ett sätt som inte skett tidigare. Hon hade skrapat hål i vardera benet och nu kom det massor med vätska ur främst det ena. Sjuksköterskan på VC lindade stödstrumpor och lade som såren. De gick nån dag så började de tyvärr infekteras. Då tog hon saken i egna händer och tillkallade transport till akuten kl 4.30 måndagen 20/6. Jag fick inget veta förrän närmare kl 7 när de ringde från akuten och meddelade att hon var där. Det förvånade mig storligen då jag alltid varit den som hjälpt henne till akuten!
De påbörjade behandling med antibiotika och såren började bli bättre. Tyvärr mådde hon inte alls bra, i alla fall periodvist. Jag besökte henne två ggr per dygn. En eftermiddag när jag kom dit så satt hon och spydde och mådde pest igen. Maten hon hade ätit kom upp osmält. Då hade hon ändå haft god aptit vid frukost och lunch. De trodde då att hon var uttorkad så hon fick en del dropp under natten. I detta skede bad jag ännu Gud om att hon skulle få leva ännu en tid.
Någonstans där så fick njurarna nog av livet bokstavligen. De slutade helt sonika att fungera. De gav inget hopp om livet om inte nått mirakel skulle ske. Nu kändes det som att det var läge att sluta ensidigt be för hennes liv, utan mer att det skulle gå på ett så smärtfritt sätt som möjligt, vare sig det var döden som befriade eller om njurarna skulle orka igång. De försökte dock få igång dem igen, men utan att lyckas. Hennes blodtryck hade då sjunkit till 60/30 och de trodde att hon hade gått in i koma och ringde efter oss sägande att det nog inte är länge kvar nu.
Men några timmar efteråt när vi var där så vaknade hon upp igen. Först var hon förvirrad och "svamlig", hon gick på morfin pga starta smärtor och hade haft väldigt lågt blodtryck. Sen blev hon helt klar i huvudet och började på sedvanlig sätt skämta som hon brukar.
Senare på kvällen somnade hon, men vaknade tyvärr till sen med svåra plågor i magtrakten. Då var hon heller inte längre klar i huvudet, vilket nog var barmhärtigt för henne trots allt. Efter några doser morfin så somnade hon igen. På morgonen när hon vaknade var hon ännu mer förvirrad. Efter en stund somnade hon och vi åkte hem en stund efter en mycket ansträngande vaknatt. Några timmar senare återkom jag, resten av familjen skulle komma lite senare. Hon sov fortfarande till synes lugnt.
Sköterskan kom in och skulle kolla syresättning i blodet och då plötsligt spänns hennes kropp snabbt till för att sen slappna av och sen var hon borta... Det gick på ett ögonblick när det väl var dags. Resten av familjen var bara 15-20 minuter bort, men hann inte dit till själva dödsögonblicket. Jag känner att det var nog så Gud menade att det skulle bli.
Även om man som jag (och hon) är kristna och som sådana tror på ett evigt liv i himlen efter detta liv på jorden så är det tungt att förlora nära och kära. Under hela förloppet bad jag intensivt att Gud skulle minska hennes lidande.
Så, att hennes livs ände var inte alltför långt bort var vi alla medvetna om. Men att det skulle bli så att den husbil jag/vi mödosamt har importerat och slitit för så att hon skulle lättare kunna komma med på resor under sommaren istället var delaktig i hennes död känns väldigt ironiskt! Dessutom är jag en person som inte gillar när saker går tvärtemot vad jag har försökt få dem till, så det "misslyckande" som detta innebar känns emellanåt ohanterbart.
Jag vet såklart att som kristen så ser man våra dagar som räknade på förhand, dvs detta var hennes slut, men det hjälps inte att det hade varit enklare för mitt samvete om det hade skett utan min inblandning så att säga.
Jag tog som väl var upp detta med henne medan tid fanns. Hon försäkrade mig att hon inte lastade någon av oss för detta, hon ville dit så mycket själv sa hon. Men hon sa också att nog ångrade hon att hon hade kommit med... Så faktum kvarstår, det finns grejer i detta som inte är lätta att bära på, förutom såklart själva saknade efter hennes person.
Hon var dock mån om att gå bort med ett rent samvete och enligt kristen tro har hon nu vunnit himlen och ett evigt sjukdomsfritt paradisiskt liv! Så kanske kan man också se det som att hon blev hjälpt på traven dit lite snabbare och slapp då undan mera lidande här på jorden...
Hon hade ju en skral hälsa under lång tid. Efter hjärtinfarkten i februari så blev den ännu sämre. Hon blev andfått av att gå korta bitar. Hon orkade inte använda armarna till att lyfta en full blomvattenkanna.
Så långt är det för mig lättare att acceptera. Det som hände sen innan hennes dödsfall orsakar däremot en kavalkad av känslor i mitt inre, irritation och ilska, varvat med uppgivenhet och dåligt samvete. Detta då jag och familjen tog med henne på en resa till hennes barndomshem när det var värmebölja. Hon trodde att hon klarade värme rätt bra om hon slapp röra sig. Vi hoppades att det var så då hon mycket gärna ville komma med.
Så var dock inte fallet. Hon blev akut sjuk efter halva vägen så vi fick besöka akuten i Brahestad. Det konstaterades inget akutare fel egentligen och resans andra hälft fortlöpte "väl" senare. Läkaren ville dock att vi skulle uppsöka sjukvården i Jakobstad dagen efter för att kolla att ett hjärtprov inte hade ändrats. Det hade det inte så det verkade inte finnas någon direkt fara för liv och lem.
På hemvägen var det svalt och skönt. Trots det blev hon lika dålig just när vi precis kommit hem. Det gick sen över igen. Så det var inte värmen bara, utan antagligen även "ansträngningen" att sitta i husbilen i c:a 5 timmar.
Dagarna efter började hon samla vätska i benen på ett sätt som inte skett tidigare. Hon hade skrapat hål i vardera benet och nu kom det massor med vätska ur främst det ena. Sjuksköterskan på VC lindade stödstrumpor och lade som såren. De gick nån dag så började de tyvärr infekteras. Då tog hon saken i egna händer och tillkallade transport till akuten kl 4.30 måndagen 20/6. Jag fick inget veta förrän närmare kl 7 när de ringde från akuten och meddelade att hon var där. Det förvånade mig storligen då jag alltid varit den som hjälpt henne till akuten!
De påbörjade behandling med antibiotika och såren började bli bättre. Tyvärr mådde hon inte alls bra, i alla fall periodvist. Jag besökte henne två ggr per dygn. En eftermiddag när jag kom dit så satt hon och spydde och mådde pest igen. Maten hon hade ätit kom upp osmält. Då hade hon ändå haft god aptit vid frukost och lunch. De trodde då att hon var uttorkad så hon fick en del dropp under natten. I detta skede bad jag ännu Gud om att hon skulle få leva ännu en tid.
Någonstans där så fick njurarna nog av livet bokstavligen. De slutade helt sonika att fungera. De gav inget hopp om livet om inte nått mirakel skulle ske. Nu kändes det som att det var läge att sluta ensidigt be för hennes liv, utan mer att det skulle gå på ett så smärtfritt sätt som möjligt, vare sig det var döden som befriade eller om njurarna skulle orka igång. De försökte dock få igång dem igen, men utan att lyckas. Hennes blodtryck hade då sjunkit till 60/30 och de trodde att hon hade gått in i koma och ringde efter oss sägande att det nog inte är länge kvar nu.
Men några timmar efteråt när vi var där så vaknade hon upp igen. Först var hon förvirrad och "svamlig", hon gick på morfin pga starta smärtor och hade haft väldigt lågt blodtryck. Sen blev hon helt klar i huvudet och började på sedvanlig sätt skämta som hon brukar.
Senare på kvällen somnade hon, men vaknade tyvärr till sen med svåra plågor i magtrakten. Då var hon heller inte längre klar i huvudet, vilket nog var barmhärtigt för henne trots allt. Efter några doser morfin så somnade hon igen. På morgonen när hon vaknade var hon ännu mer förvirrad. Efter en stund somnade hon och vi åkte hem en stund efter en mycket ansträngande vaknatt. Några timmar senare återkom jag, resten av familjen skulle komma lite senare. Hon sov fortfarande till synes lugnt.
Sköterskan kom in och skulle kolla syresättning i blodet och då plötsligt spänns hennes kropp snabbt till för att sen slappna av och sen var hon borta... Det gick på ett ögonblick när det väl var dags. Resten av familjen var bara 15-20 minuter bort, men hann inte dit till själva dödsögonblicket. Jag känner att det var nog så Gud menade att det skulle bli.
Även om man som jag (och hon) är kristna och som sådana tror på ett evigt liv i himlen efter detta liv på jorden så är det tungt att förlora nära och kära. Under hela förloppet bad jag intensivt att Gud skulle minska hennes lidande.
Så, att hennes livs ände var inte alltför långt bort var vi alla medvetna om. Men att det skulle bli så att den husbil jag/vi mödosamt har importerat och slitit för så att hon skulle lättare kunna komma med på resor under sommaren istället var delaktig i hennes död känns väldigt ironiskt! Dessutom är jag en person som inte gillar när saker går tvärtemot vad jag har försökt få dem till, så det "misslyckande" som detta innebar känns emellanåt ohanterbart.
Jag vet såklart att som kristen så ser man våra dagar som räknade på förhand, dvs detta var hennes slut, men det hjälps inte att det hade varit enklare för mitt samvete om det hade skett utan min inblandning så att säga.
Jag tog som väl var upp detta med henne medan tid fanns. Hon försäkrade mig att hon inte lastade någon av oss för detta, hon ville dit så mycket själv sa hon. Men hon sa också att nog ångrade hon att hon hade kommit med... Så faktum kvarstår, det finns grejer i detta som inte är lätta att bära på, förutom såklart själva saknade efter hennes person.
Hon var dock mån om att gå bort med ett rent samvete och enligt kristen tro har hon nu vunnit himlen och ett evigt sjukdomsfritt paradisiskt liv! Så kanske kan man också se det som att hon blev hjälpt på traven dit lite snabbare och slapp då undan mera lidande här på jorden...
fredag 17 juni 2011
Mycket länge sen uppdatering här...
Jag har som vanligt inte tid att skriva om vad som händer i mitt liv därför att jag hela tiden har för mycket att göra...
Vad gäller min mor och hennes hälsa så har den varit relativt stabil sen hennes hemkomst från sjukhuset i vintras. Tyvärr stabil på en låg nivå vad gäller hennes ork. Hon blir fortfarande andfådd och trött av väldigt lite. Senaste helgen hade vi henne med till hennes födelseort 40 mil bort. Det blev rätt så kaotiskt med besök på akuten efter halva vägen då hon fick liknande symptom som då hon hade hjärtinfarkten. Det visade sig inte vara något sådant, men antagligen ändå ett tecken på att hjärtat inte orkade med ansträngningen, i synnerhet som det var mycket varmt. På hemvägen var det svalt, men hon fick ändå något liknande, antagligen av samma skäl. Knepigt när "pumpen" blir trött.
Själv har jag fått behålla en helt OK hälsa, vilket jag tackar Gud innerligt för. Nr 1 är såklart andlig hälsa, men att ha kroppslig är också otroligt tacksamt.
Njuter också ordentligt av att det är sommar! Fast som vanligt går det för fort...!
Vad gäller min mor och hennes hälsa så har den varit relativt stabil sen hennes hemkomst från sjukhuset i vintras. Tyvärr stabil på en låg nivå vad gäller hennes ork. Hon blir fortfarande andfådd och trött av väldigt lite. Senaste helgen hade vi henne med till hennes födelseort 40 mil bort. Det blev rätt så kaotiskt med besök på akuten efter halva vägen då hon fick liknande symptom som då hon hade hjärtinfarkten. Det visade sig inte vara något sådant, men antagligen ändå ett tecken på att hjärtat inte orkade med ansträngningen, i synnerhet som det var mycket varmt. På hemvägen var det svalt, men hon fick ändå något liknande, antagligen av samma skäl. Knepigt när "pumpen" blir trött.
Själv har jag fått behålla en helt OK hälsa, vilket jag tackar Gud innerligt för. Nr 1 är såklart andlig hälsa, men att ha kroppslig är också otroligt tacksamt.
Njuter också ordentligt av att det är sommar! Fast som vanligt går det för fort...!
tisdag 1 mars 2011
Knöligt läge
Min gamla mor fick en ganska stor hjärtinfarkt för lite drygt en vecka sedan. Förloppet var "diffust", dvs började med liknade magsmärtor som hon haft mången gång, som dock ökade på efterhand. Hon började även spy, något som hon inte gjort tidigare.
På akuten så kollade de samtidigt magen med röntgen och hjärtat. De hittade inget i magen men väl EKG-avvikelser och kraftigt förhöjda "hjärtmarkörer" = hon hade haft en hjärtinfarkt. Dock i samma veva så blev hon plötsligt akutare sjuk, blåa läppar, blek i hyn och "andnöd". Det visade sig då att hon fått akut hjärtsvikt, vilket tydligen kan inträffa efter en infarkt.
Det blev en kamp på liv och död under några timmar. Läkaren sa att hon var svårt sjuk och att utgången var högst oviss. Gud ville dock låta henne leva ännu en tid så hon klarade av den akuta fasen.
Gångna veckan har hon legat inne på sjukhuset och återhämtar sig smått om smått. Dock är det fortledes väldigt knepigt med magsmärtor som är så intensiva att de liknar det hon hade under infarkten. Klart jobbigt att ha för henne och dessutom besvärligt att veta vad som är vad, dvs är det hennes sen länge dåliga mage som bråkar eller är det hjärtat igen...
En annan sak som börjar vara högst märklig är att jag och familjen tillsammans med släktingar har varit på södernresor den här tiden några år efter varann. Varje gång när avfärd har närmat sig så har någon av resenärerna eller deras anhöriga drabbats av sjukdom eller t.o.m som ifjol död då fadern till en av resenärerna dog innan avresan. Resten av året har varit "normal-lugnt". Ifjol tillkom dessutom vulkanutbrottet på Island med påföljande flygförbud, som råkade bli hävt 2 dagar innan vår avfärd. Sen hann vi knappt hem igen så blev det flygförbud igen! Och nu är vi där igen... Några veckor till avfärd och denna gången är det min mor som är sjuk. Förunderligt är det sannerligen!
Om någon läser detta så be/önska gärna att min mors hälsa återställs så gott det går.
På akuten så kollade de samtidigt magen med röntgen och hjärtat. De hittade inget i magen men väl EKG-avvikelser och kraftigt förhöjda "hjärtmarkörer" = hon hade haft en hjärtinfarkt. Dock i samma veva så blev hon plötsligt akutare sjuk, blåa läppar, blek i hyn och "andnöd". Det visade sig då att hon fått akut hjärtsvikt, vilket tydligen kan inträffa efter en infarkt.
Det blev en kamp på liv och död under några timmar. Läkaren sa att hon var svårt sjuk och att utgången var högst oviss. Gud ville dock låta henne leva ännu en tid så hon klarade av den akuta fasen.
Gångna veckan har hon legat inne på sjukhuset och återhämtar sig smått om smått. Dock är det fortledes väldigt knepigt med magsmärtor som är så intensiva att de liknar det hon hade under infarkten. Klart jobbigt att ha för henne och dessutom besvärligt att veta vad som är vad, dvs är det hennes sen länge dåliga mage som bråkar eller är det hjärtat igen...
En annan sak som börjar vara högst märklig är att jag och familjen tillsammans med släktingar har varit på södernresor den här tiden några år efter varann. Varje gång när avfärd har närmat sig så har någon av resenärerna eller deras anhöriga drabbats av sjukdom eller t.o.m som ifjol död då fadern till en av resenärerna dog innan avresan. Resten av året har varit "normal-lugnt". Ifjol tillkom dessutom vulkanutbrottet på Island med påföljande flygförbud, som råkade bli hävt 2 dagar innan vår avfärd. Sen hann vi knappt hem igen så blev det flygförbud igen! Och nu är vi där igen... Några veckor till avfärd och denna gången är det min mor som är sjuk. Förunderligt är det sannerligen!
Om någon läser detta så be/önska gärna att min mors hälsa återställs så gott det går.
onsdag 16 februari 2011
"Den rätta hopen"
Jag är påtagligt bekymrad! Min "hemförsamling" hade kallat en predikant hit till oss i Kalix för att hålla gudstjänst("bön") här. Det verkade initialt vara ok, men han skulle återkomma med slutgiltigt besked senare. När han då gjorde det så var det för att beklagande säga att han inte kan komma därför att andra predikanter i hans församling inte anser det vara "rätt"!! Både han och jag var av samma åsikt att det är ett väldigt märkligt beteende. De menar alltså på något sätt att vi är "fel" på ett sådant sätt att det inte är rätt för dem att skicka predikanter till oss! Hur kan de hitta något som helst stöd för något sådant i Bibeln? Vi är bekännande kristna vi med. Men om vi nu vore "av vägen", kanske utan att fatta det själva, vore det inte det då för dem ännu mer angeläget att skicka sina predikanter till oss så vi kommer till rätt tro och insikt? För det är väl ändå den sjuke som behöver läkaren mer än den friske så att säga?
Detta fenomen är dock inte alls obekant, har förekommit mången gång genom tiderna. Det gör det dock inte alls mer förståeligt. Jag får det till att man ägnar sig åt att "döma" andra människor och anser sig vara "auktoriserad" att bedöma vem som är kristen eller inte. Detta är rimligen bara något som Gud har rätt till.
Detta fenomen är dock inte alls obekant, har förekommit mången gång genom tiderna. Det gör det dock inte alls mer förståeligt. Jag får det till att man ägnar sig åt att "döma" andra människor och anser sig vara "auktoriserad" att bedöma vem som är kristen eller inte. Detta är rimligen bara något som Gud har rätt till.
Yttertemperaturen
I nått tidigare inlägg uttryckte jag den "o-kverulerande" åsikten att det varit skönt att det har varit kallt så länge att inte "Saltverket" har varit ute och förpestat vägarna. Nu har det varit bortåt -30 en tid så jag börjar nästan - men bara nästan - längta efter att se en saltbil, haha!
Pensionsstrul del 2
Igår lär min mor ha fått ett brev från "finnarna" där det stod att de avstår från sina återbetalningskrav! Jag har inte läst det själv ännu så reserverar mig för att det är något hon inte har förstått av innehållet, byråkratspråk är alltid knepigt för oss vanliga dödliga ;-)
Men stämmer det att de har tagit reson och gjort det enda vettiga så är det verkligen en lättnad!
Kvarstår gör dock det faktum att detta ens kunde hända och att de på bästa(sämsta) hästhandlarsätt försökte mer eller mindre bluffa fram en återbetalning... Det var som om de tänkte att "vi testar hota med återbetalning så ser vi om det lyckas"... Inte vad man önskar av en myndighet...
Har inte heller fått svar på frågan hur detta ska undvikas framledes. Kan de missa att räkna rätt sen 1994 så kan de säkert göra det igen!
Håhåhjaja ;-)
Men stämmer det att de har tagit reson och gjort det enda vettiga så är det verkligen en lättnad!
Kvarstår gör dock det faktum att detta ens kunde hända och att de på bästa(sämsta) hästhandlarsätt försökte mer eller mindre bluffa fram en återbetalning... Det var som om de tänkte att "vi testar hota med återbetalning så ser vi om det lyckas"... Inte vad man önskar av en myndighet...
Har inte heller fått svar på frågan hur detta ska undvikas framledes. Kan de missa att räkna rätt sen 1994 så kan de säkert göra det igen!
Håhåhjaja ;-)
fredag 28 januari 2011
Pensionsstrul!
I veckan kom ett chockartat brev från finska pensionsmyndigheten FPA. De hotar med att min mor måste återbetala över 5800 Euro till dem för s.k "överutbetald" pension ÅTTA år bakåt i tiden! De verkar mena att beräkningen av beloppet hon får har varit felaktigt ända sen 1/1 2003! De anger som orsak att Sverige gjorde om sitt pensionssystem då. Det stämmer iofs, men min mor har hela tiden haft ungefär samma totalbelopp i pension, så hur de nu plötsligt efter så lång tid har fått för sig att beräkna på annat sätt är totalt obegripligt! Inget nytt har hänt ur hennes synpunkt, vare sig före eller efter 1/1 2003.
Ännu mera obegripligt är att den ens är möjligt att en sådan situation kan uppstå, dessutom åtta år bakåt i tiden! Det är helt oacceptabelt helt enkelt! Om de hade bara frågat antingen henne eller de svenska pensionsmyndigheterna så hade de fått svar på vad hon får utbetalt från Sverige utan problem. Istället slår de till lååångt i efterhand med ett belopp som bokstavligen skulle ruinerna hennes ekonomi! Dessutom vill de framledes betala ut c:a 500 kr mindre på månad. Nog knepigt det för en person med låg inkomst...!
Detta tar lätt rekord i tokigheter upplevda på lång tid, om alls! Skämmas borde de som bär ansvaret för att sådant här är möjligt! Hon har vad hon(och jag) vet såklart gjort rätt för sig och efter bästa förmåga varit behjälplig med den information de har efterlyst. T.ex har hon en gång per år avkrävts ett intyg att hennes svenska förhållanden inte har förändrats. Under alla år har vi svarat att de inte har förändrats, ovetande om att de verkar anse att vi borde ha upplyst dem om att Sveriges pensionssystem ändrades 2003, något som är helt befängt!
Inte nog med det så medföljde det inte blankett som hon ska fylla i där de bl.a uppmanar HENNE att ange varför HON tror att "överutbetalningen" har skett! Hon!? Varför ska hon ha nån åsikt om det?? Hon som inte ens visste om att de har börjat anse det nu plötsligt! Det måste ju för allt i världen vara de som motiverar varför de har ändrat beräkningsgrunderna numera!
Slutligen så skriver de att hennes pension har granskat åren 2005, 2006 och 2008, förutom då nu i december 2010. Vid inget av de tre tidigare tillfällena kom de tydligen på att "Ojsan! Sverige har visst ändrat på sitt pensionssystem från 1/1 2003. Då måste vi räkna om..." Först i dec 2010 kom man på det! Bah, dubbel-trippel BAH! säger jag!
Om inte golvet vore stadigt så skulle min haka ligga i källaren nu!
Ännu mera obegripligt är att den ens är möjligt att en sådan situation kan uppstå, dessutom åtta år bakåt i tiden! Det är helt oacceptabelt helt enkelt! Om de hade bara frågat antingen henne eller de svenska pensionsmyndigheterna så hade de fått svar på vad hon får utbetalt från Sverige utan problem. Istället slår de till lååångt i efterhand med ett belopp som bokstavligen skulle ruinerna hennes ekonomi! Dessutom vill de framledes betala ut c:a 500 kr mindre på månad. Nog knepigt det för en person med låg inkomst...!
Detta tar lätt rekord i tokigheter upplevda på lång tid, om alls! Skämmas borde de som bär ansvaret för att sådant här är möjligt! Hon har vad hon(och jag) vet såklart gjort rätt för sig och efter bästa förmåga varit behjälplig med den information de har efterlyst. T.ex har hon en gång per år avkrävts ett intyg att hennes svenska förhållanden inte har förändrats. Under alla år har vi svarat att de inte har förändrats, ovetande om att de verkar anse att vi borde ha upplyst dem om att Sveriges pensionssystem ändrades 2003, något som är helt befängt!
Inte nog med det så medföljde det inte blankett som hon ska fylla i där de bl.a uppmanar HENNE att ange varför HON tror att "överutbetalningen" har skett! Hon!? Varför ska hon ha nån åsikt om det?? Hon som inte ens visste om att de har börjat anse det nu plötsligt! Det måste ju för allt i världen vara de som motiverar varför de har ändrat beräkningsgrunderna numera!
Slutligen så skriver de att hennes pension har granskat åren 2005, 2006 och 2008, förutom då nu i december 2010. Vid inget av de tre tidigare tillfällena kom de tydligen på att "Ojsan! Sverige har visst ändrat på sitt pensionssystem från 1/1 2003. Då måste vi räkna om..." Först i dec 2010 kom man på det! Bah, dubbel-trippel BAH! säger jag!
Om inte golvet vore stadigt så skulle min haka ligga i källaren nu!
tisdag 25 januari 2011
Aldrig sluta förvånas
Egentligen borde jag har lärt mig efter ett antal decenniers jordeliv. Lärt mig hur många människor verkar funka, iaf här i Sverige. Lärt mig att många är "obrydda"i det mesta. Lärt mig att de skiter i andras misär, olycka, etc, så länge de själva lever ett gott liv. Lärt mig att ord som solidaritet, omtanke, artighet, "moral", m.m är hopplöst ute.
Borde också lärt mig att samma brist på "engagemangs-energi" även gör att man fastnar för förenklade ytliga förklaringar på allehanda fenomen, dessutom sedda från en snäv synvinkel utan en tillstymmelse till försök att se det från någon annans synvinkel.
Men se så blir det inte verkar det som, jag erfar fortledes en förvåning över att sådana är sakernas tillstånd ;-)
Borde också lärt mig att samma brist på "engagemangs-energi" även gör att man fastnar för förenklade ytliga förklaringar på allehanda fenomen, dessutom sedda från en snäv synvinkel utan en tillstymmelse till försök att se det från någon annans synvinkel.
Men se så blir det inte verkar det som, jag erfar fortledes en förvåning över att sådana är sakernas tillstånd ;-)
tisdag 11 januari 2011
Galet...
Jag känner(lite) en ung man som hamnade i fel sällskap och började dricka alkohol. Det gick efter en tid så galet att han höll på att köra ihjäl sig i fyllan och villan. Han är just nu under rehabilitering, sist jag hörde hur hälsoläget var så kvarstod problem med dubbelseende. Nyligen fick jag veta att han ånyo har börjat dricka och dessutom tydligen mer än tidigare!! Han lär dessutom var väldigt svår att ha att göra med, "stor i käften" etc. Det är otroligt tragiskt att sådant här sker, en ung person med huvet på skaft är bokstavligen på väg att krascha sitt liv. Om någon läser detta så tänk/be gärna att han ska komma på bättre tankar innan det är för sent...
fredag 7 januari 2011
"Okverulerande"!
Idag tänkte jag uttrycka mitt stora nöje med att vi fortledes under lång tid har haft så kallt väder att "Saltverket" inte har kunnat förpesta våra vägar! :-D
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)