Nu har det gått strax två månader sen min mor avled. Under den tiden har jag och familjen haft "semester". Dvs vi har inte förvärvsarbetat, men väl haft begravning av henne, tömt/sålt hennes lägenhet och annars fortsatt med att avsluta hennes "jordiska" engagemang. Mellan detta har vi försökt ha mer "normal" semester så att vi orkar med ett nytt arbetsår och vinter. Det har dock varit lite si och så med "känslan", vilket väl iofs är helt normalt.
Jag fann att återgång till arbetet innebar fler tillfällen till saknad igen. Detta då jag jobbar bara en liten bit från där hon bodde och besökte henne dagligen under arbetsveckorna. Jag känner också fortsatt en känsla av frustration över att som tidigare nämnt på ett vis varit för "aktivt" delaktig i hennes bortgång. Hade hon inte mot bättre vetande kommit med på resan när det var så hett så kanske sakerna hade varit annorlunda nu. Det är iofs lite av egoism över det eftersom det känns som ett slags misslyckande som "tar på äran" så att säga.
Likaledes är dödens totala obetvinglighet en källa till frustration då det inte längre finns någon möjligheter kvar att testa andra sätt. I andra fall kan man göra nått bättre eller iaf på annat sätt nästa gång om det visade sig sämre som man först testade att göra det på. I detta fall är den dörren "fet-stängd"...
Men detta har säkert sin funktion då Gud lät det ske som det skedde. Dock svårt för en begränsad människa att alltid kunna se varför nått sker på ett visst sätt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar