Avslut Känsloförvirring

Det senaste inlägget kan ge den oförmodade läsaren det intrycket att saker och ting har fortsatt att vara ungefär som tidigare. Så är dock inte fallet, för på Midsommarafton 24/6 fick min mor lämna detta jordelivet. Hennes kropp kom då till vägs ände vad gällde både hjärta och njurar.

Hon hade ju en skral hälsa under lång tid. Efter hjärtinfarkten i februari så blev den ännu sämre. Hon blev andfått av att gå korta bitar. Hon orkade inte använda armarna till att lyfta en full blomvattenkanna.

Så långt är det för mig lättare att acceptera. Det som hände sen innan hennes dödsfall orsakar däremot en kavalkad av känslor i mitt inre, irritation och ilska, varvat med uppgivenhet och dåligt samvete. Detta då jag och familjen tog med henne på en resa till hennes barndomshem när det var värmebölja. Hon trodde att hon klarade värme rätt bra om hon slapp röra sig. Vi hoppades att det var så då hon mycket gärna ville komma med.

Så var dock inte fallet. Hon blev akut sjuk efter halva vägen så vi fick besöka akuten i Brahestad. Det konstaterades inget akutare fel egentligen och resans andra hälft fortlöpte "väl" senare. Läkaren ville dock att vi skulle uppsöka sjukvården i Jakobstad dagen efter för att kolla att ett hjärtprov inte hade ändrats. Det hade det inte så det verkade inte finnas någon direkt fara för liv och lem.

På hemvägen var det svalt och skönt. Trots det blev hon lika dålig just när vi precis kommit hem. Det gick sen över igen. Så det var inte värmen bara, utan antagligen även "ansträngningen" att sitta i husbilen i c:a 5 timmar.

Dagarna efter började hon samla vätska i benen på ett sätt som inte skett tidigare. Hon hade skrapat hål i vardera benet och nu kom det massor med vätska ur främst det ena. Sjuksköterskan på VC lindade stödstrumpor och lade som såren. De gick nån dag så började de tyvärr infekteras. Då tog hon saken i egna händer och tillkallade transport till akuten kl 4.30 måndagen 20/6. Jag fick inget veta förrän närmare kl 7 när de ringde från akuten och meddelade att hon var där. Det förvånade mig storligen då jag alltid varit den som hjälpt henne till akuten!

De påbörjade behandling med antibiotika och såren började bli bättre. Tyvärr mådde hon inte alls bra, i alla fall periodvist. Jag besökte henne två ggr per dygn. En eftermiddag när jag kom dit så satt hon och spydde och mådde pest igen. Maten hon hade ätit kom upp osmält. Då hade hon ändå haft god aptit vid frukost och lunch. De trodde då att hon var uttorkad så hon fick en del dropp under natten. I detta skede bad jag ännu Gud om att hon skulle få leva ännu en tid.

Någonstans där så fick njurarna nog av livet bokstavligen. De slutade helt sonika att fungera. De gav inget hopp om livet om inte nått mirakel skulle ske. Nu kändes det som att det var läge att sluta ensidigt be för hennes liv, utan mer att det skulle gå på ett så smärtfritt sätt som möjligt, vare sig det var döden som befriade eller om njurarna skulle orka igång. De försökte dock få igång dem igen, men utan att lyckas. Hennes blodtryck hade då sjunkit till 60/30 och de trodde att hon hade gått in i koma och ringde efter oss sägande att det nog inte är länge kvar nu.

Men några timmar efteråt när vi var där så vaknade hon upp igen. Först var hon förvirrad och "svamlig", hon gick på morfin pga starta smärtor och hade haft väldigt lågt blodtryck. Sen blev hon helt klar i huvudet och började på sedvanlig sätt skämta som hon brukar.

Senare på kvällen somnade hon, men vaknade tyvärr till sen med svåra plågor i magtrakten. Då var hon heller inte längre klar i huvudet, vilket nog var barmhärtigt för henne trots allt. Efter några doser morfin så somnade hon igen. På morgonen när hon vaknade var hon ännu mer förvirrad. Efter en stund somnade hon och vi åkte hem en stund efter en mycket ansträngande vaknatt. Några timmar senare återkom jag, resten av familjen skulle komma lite senare. Hon sov fortfarande till synes lugnt.

Sköterskan kom in och skulle kolla syresättning i blodet och då plötsligt spänns hennes kropp snabbt till för att sen slappna av och sen var hon borta... Det gick på ett ögonblick när det väl var dags. Resten av familjen var bara 15-20 minuter bort, men hann inte dit till själva dödsögonblicket. Jag känner att det var nog så Gud menade att det skulle bli.

Även om man som jag (och hon) är kristna och som sådana tror på ett evigt liv i himlen efter detta liv på jorden så är det tungt att förlora nära och kära. Under hela förloppet bad jag intensivt att Gud skulle minska hennes lidande.

Så, att hennes livs ände var inte alltför långt bort var vi alla medvetna om. Men att det skulle bli så att den husbil jag/vi mödosamt har importerat och slitit för så att hon skulle lättare kunna komma med på resor under sommaren istället var delaktig i hennes död känns väldigt ironiskt! Dessutom är jag en person som inte gillar när saker går tvärtemot vad jag har försökt få dem till, så det "misslyckande" som detta innebar känns emellanåt ohanterbart.

Jag vet såklart att som kristen så ser man våra dagar som räknade på förhand, dvs detta var hennes slut, men det hjälps inte att det hade varit enklare för mitt samvete om det hade skett utan min inblandning så att säga.

Jag tog som väl var upp detta med henne medan tid fanns. Hon försäkrade mig att hon inte lastade någon av oss för detta, hon ville dit så mycket själv sa hon. Men hon sa också att nog ångrade hon att hon hade kommit med... Så faktum kvarstår, det finns grejer i detta som inte är lätta att bära på, förutom såklart själva saknade efter hennes person.

Hon var dock mån om att gå bort med ett rent samvete och enligt kristen tro har hon nu vunnit himlen och ett evigt sjukdomsfritt paradisiskt liv! Så kanske kan man också se det som att hon blev hjälpt på traven dit lite snabbare och slapp då undan mera lidande här på jorden...